söndag 26 december 2010

en månad

För exakt en månad sedan, den 26/11 satt jag vid min pappas sängkant på sjukhuset och bara väntade. Väntade på det jag inte ville skulle hända, men som jag visste skulle hända vilken sekund som helst - hans sista andetag. Vi hade fått reda på att han nu hade total organkolaps och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda honom, ett efter ett slutade organen att fungera. Det var bara att finnas där och vänta.
Vi, jag, min bror och pappas fru, satt där och väntade, pratade, skrattade och grät. Vi visste, men kunde ändå inte sluta att hoppas, han hade klarat av tuffa prövningar tidigare.

Bara 2 månader tidigare hade vi fått beskedet att han nog inte skulle klara den natten, han hade fått en stroke, levern var förgiftad och lungorna var vätskefyllda. Då turades vi om att sitta hos honom hela natten och peppade honom och fram emot morgonen hade de minskat på syrgasen då han klarade andningen så bra själv. Efter en kort tid var han uppe och gjorde varvtider i sjukhuskorridorerna och pratade i stort sett som vanligt - vissa minnesluckor, men det var bara irriterande för honom själv.
Så den där kvällen, för en månad sedan, var det inte konstigt att vi ändå hoppades, ville inte tro något annat.

I morgon kl 14.46, är det en månad sedan hans sista andetag.
Jag har fortfarande inte förstått det riktigt, trots att jag satt där vid hans sida och såg det hända.
Trots att jag varit med och fixat allt praktiskt som måste ordnas i samband med detta.
Trots att det var hans foto som stod på kistan vid begravningen. Trots alla hans vänner som var där. Trots alla fina tal om honom, till honom, under kaffet efteråt.

Idag var första dagen utan några planer, ingen begravning att tänka på, inget julstök, bara vara hemma och ta det lungt, mysa med familjen.... och jag har varit helt sänkt. Klarar inte av ljudet från barnens lek. Klarar inte av tjafset för att ta på sig kläderna för att gå ut. Klarar inte av att det inte blir som man tänkt sig. Vill bara lägga mig i soffan och titta på en film och äta godis och faktiskt tycka lite synd om mig själv.
Kanske är det ett tecken på att jag börjar förstå vad som har hänt... men jag vill inte acceptera det...
Älskade papsen, jag saknar dig så / Stumpan