Slalom!

I helgen var jag med jobbet till Lofsdalen och åkte skidor. Och jag kunde åka skidor - slalom alltså! Det är inte så stort att jag kunde själva tekniken, men att det funkade utan att jag fick ont i höfterna var helt underbart!! Jag grät av lycka när jag åkte, det var inte så bra för sikten, men det var så underbar känsla att känna att kroppen var med. Nu höll jag mig i de blåa backarna, det är ju dumt att utmana ödet för mycket när doktorn har sagt att det enda jag inte får göra med min nya höftled var att åka slalom... men det gör inget. I de blåa backarna kunde jag så där härligt glid åka och bara njuta av -10, klarblå himmel och perfekta snöförhållanden. UNDERBART!!!

Sen grät jag när jag åkte för att jag saknade pappa, jag har så många minnen av honom i slalombackarna att jag till och med tyckte att jag såg honom i sin gråa overall med blåa detaljer. Jag tänkte att han skulle ha älskat det föret som var. Jag tänkte på när han sjöng "Johanssons boogi woogi vals" och gungade i knäna så hela ankarliften svängde med - jag älskade att åka bredvid honom då, för det kändes lite busigt. Jag tänkte på när vi tävlade mot varandra i skistar tävlingar och jag tog guld och han bara silver. Fjällen är min pappa, det är underbart att vara i fjällen, men det var psykiskt jobbigt, han kom så nära. Saknaden är enorm!