Ikväll har jag haft en riktig myskväll med barnen. Gubben har varit på konferens, så vi har huserat helt själv här hemma.
Jag ville att vi skulle ha det mysigt och komma i en lite lugn stämning, vilket dessvärre inte hör till vanligheterna på vardagarna, då barnen är så uppspelta och trötta efter dagis och skola.
För att stämningen skulle infinna sig tände jag ljus till middagen och satte på lite lugn musik. Sen bad jag barnen att göra sig i ordning för att bada, men INTE komma in i badrummet. Själv gick jag in och förberedde ett riktigt spabad. Släkte ner takbelysningen, tände ljus, lade i lite badkulor i vattnet och slog igång en klassisk skiva med vilomusik för barn som dottern fått av morfar för några år sedan. När barnen sedan knackade på dörren och de fick kliva in i badrummet, infann sig precis det lugnet jag hoppats på. Det vanliga plaskandet och tjoandet existerade inte, de satt i vattnet och bara myste - så där som jag själv vill ha det när jag badar (kommer inte ihåg när det hände senast dock...). Dessvärre behöll de inte lugnet efter de hade klivit upp, så fort de kom ut till sina rum blev det trams och flams igen tills pyjamasen var på och de satt framför tv:n. Men då hade jag fått en dos av lugn så det störde mig inte.

Barnen vinkade godnatt till morfarstjärnan på himlen som de gjort så många kvällar de senaste månaderna. Idag är det på dagen 11 månader sedan pappa lämnade oss, med stor saknad!

Pysselrum

Nu börjar mitt pysselrum likna ett pysselrum och inte en lagerlokal.

Ska bara hitta någon tid att sitta där och skapa lite också :)
Som synes finns det plats för flera...

Smyckestavlor

Mina smycken låg tidigar huller om buller, halsbanden fastnade i varandra och örhängena låg i små påsar.
Nu har jag tagit en helt vanlig korkanslagstavla och satt fast ett tyg runt. Sen har jag bara tagit vanliga nålar som jag använder att hänga på, men funderar på att byta ut dem mot några snygga krokar.

Sen de örhängen som har som en krok man hänger i örat, trasslar lätt ihop sig om de får ligga. Så jag tog en gammal fotoram, klädde baksidan med ett tyg och satte fast ett hönsnät i ramen, så det blev lite distans till baksidan. Och häpp, plats för både örhängen och lite armband:

Grattisgrejer!

När två av mina kollegor skulle få barn nästan samtidigt bestämde jag mig för att göra små lapptäcken åt dem att ligga och mysa på på golvet. Med en liten "kurragöma" detalj i form av en sol som går att plocka fram från bakom molnet.

Sen hade jag en mycket god vän som fyllde 40 och jag kunde inte vara med på hennes fest. Men jag ville ändå vara med på något sätt, så jag gjorde detta lilla kollage åt henne:

Sen har det blivit några vanliga grattiskort också:

Slalom!

I helgen var jag med jobbet till Lofsdalen och åkte skidor. Och jag kunde åka skidor - slalom alltså! Det är inte så stort att jag kunde själva tekniken, men att det funkade utan att jag fick ont i höfterna var helt underbart!! Jag grät av lycka när jag åkte, det var inte så bra för sikten, men det var så underbar känsla att känna att kroppen var med. Nu höll jag mig i de blåa backarna, det är ju dumt att utmana ödet för mycket när doktorn har sagt att det enda jag inte får göra med min nya höftled var att åka slalom... men det gör inget. I de blåa backarna kunde jag så där härligt glid åka och bara njuta av -10, klarblå himmel och perfekta snöförhållanden. UNDERBART!!!

Sen grät jag när jag åkte för att jag saknade pappa, jag har så många minnen av honom i slalombackarna att jag till och med tyckte att jag såg honom i sin gråa overall med blåa detaljer. Jag tänkte att han skulle ha älskat det föret som var. Jag tänkte på när han sjöng "Johanssons boogi woogi vals" och gungade i knäna så hela ankarliften svängde med - jag älskade att åka bredvid honom då, för det kändes lite busigt. Jag tänkte på när vi tävlade mot varandra i skistar tävlingar och jag tog guld och han bara silver. Fjällen är min pappa, det är underbart att vara i fjällen, men det var psykiskt jobbigt, han kom så nära. Saknaden är enorm!

en månad

För exakt en månad sedan, den 26/11 satt jag vid min pappas sängkant på sjukhuset och bara väntade. Väntade på det jag inte ville skulle hända, men som jag visste skulle hända vilken sekund som helst - hans sista andetag. Vi hade fått reda på att han nu hade total organkolaps och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda honom, ett efter ett slutade organen att fungera. Det var bara att finnas där och vänta.
Vi, jag, min bror och pappas fru, satt där och väntade, pratade, skrattade och grät. Vi visste, men kunde ändå inte sluta att hoppas, han hade klarat av tuffa prövningar tidigare.

Bara 2 månader tidigare hade vi fått beskedet att han nog inte skulle klara den natten, han hade fått en stroke, levern var förgiftad och lungorna var vätskefyllda. Då turades vi om att sitta hos honom hela natten och peppade honom och fram emot morgonen hade de minskat på syrgasen då han klarade andningen så bra själv. Efter en kort tid var han uppe och gjorde varvtider i sjukhuskorridorerna och pratade i stort sett som vanligt - vissa minnesluckor, men det var bara irriterande för honom själv.
Så den där kvällen, för en månad sedan, var det inte konstigt att vi ändå hoppades, ville inte tro något annat.

I morgon kl 14.46, är det en månad sedan hans sista andetag.
Jag har fortfarande inte förstått det riktigt, trots att jag satt där vid hans sida och såg det hända.
Trots att jag varit med och fixat allt praktiskt som måste ordnas i samband med detta.
Trots att det var hans foto som stod på kistan vid begravningen. Trots alla hans vänner som var där. Trots alla fina tal om honom, till honom, under kaffet efteråt.

Idag var första dagen utan några planer, ingen begravning att tänka på, inget julstök, bara vara hemma och ta det lungt, mysa med familjen.... och jag har varit helt sänkt. Klarar inte av ljudet från barnens lek. Klarar inte av tjafset för att ta på sig kläderna för att gå ut. Klarar inte av att det inte blir som man tänkt sig. Vill bara lägga mig i soffan och titta på en film och äta godis och faktiskt tycka lite synd om mig själv.
Kanske är det ett tecken på att jag börjar förstå vad som har hänt... men jag vill inte acceptera det...
Älskade papsen, jag saknar dig så / Stumpan

Våran blommande trädgård!!

Hej igen,
Jag vet, det är evigheter sedan jag skrev något, men livet bara rullar på liksom, jag har inte så mycket tid att sitta här och skriva. Men idag, eftersom jag är hemma och vabbar efter 2 dagar på jobbet efter semestern, har jag tid! Jag gick en sväng i trädgården och tänkte att jag måste visa upp och dela med mig av allt vackert! Det är nästan så man kan tro att jag har gröna fingrar... (eller är det gubben tro...) :)

Odlingslådorna håller på att svämma över. Det var mycket jordgubbar innan värmeböljan kom och vi inte vattnade ordentligt... Men kolla in busken med tomater!!! Nog för att det är busktomater, men va f-n. De trivdes verkligen i lådorna. Mycket tomater är det också!

Ett litet arrangemang vid lekstugan. För er som känner mig vet ni att jag har viss förkärlek för palettblads blomman. Jag fick en liten stickling från min farmor för ca 5 år sedan och från den plantan, som för övrigt still going strong, har jag tagit säkert 50 sticklingar. Detta är en av dem. Den var ca 15cm hög och hade kanske 4-5 blad när jag satte i den här. De älskar att vara ute!

Detta var 3 små plantor när jag satte ut dem, då syntes de knappt över kanten.

Jag tycker i och för sig att det är rätt bökigt med petunior som måste plockas hela tiden, men när de är så här vackra är det värt det (tack Mia!), klicka upp bilden och kolla på de två färgade!!

Nu är mamma tråkig som bara sitter framför datorn och inte engagerar mig i dubbelrutchkanan av klossar som är byggd. Så nu ska jag nog kolla in den och sen ska vi nog sätta oss och ta lite kaffe och mellis och njuta av det faktiskt känns lite som sommar ute.