spökfestförberedelser...

Har lämnat en smått hysterisk dotter på dagis idag. Det skulle ju vara spökfest och den fd KKK liknande varianten av spökkostym var ändrad och omsydd - perfekt. Men jag hade gjort som en luva på själva spökdräkten och den hängde ner så långt att hela ansiktet täcktes. BRA vi gör hål för ögonen så hon kan se något när hon svävar fram. Sagt och gjort, mätte ut vart hålen skulle vara och klippte... det skulle jag ALDRIG ha gjort. "Jag vill inte ha hål" nänä, så du vill gå och famla dig fram och bara se fötterna framför dig... I don´t think so, väggar och andra barn kan komma i en ryslig fart när man inte ser något.
Hur som helst vi hade en låååång "diskusssion" om detta (jag försökte förklara, hon skrek). Efter 20 om och femtioelva men kom vi i alla fall iväg till dagis. När vi kom fram skulle hon ju skrämma fröknarna på lillebrors avdelning, men när kostymen kom på och hon fick syn på ögonhålen blev hon hysterisk igen och ville INTE ha hålen. Ok då tar jag med den hem då, så får du bara ha din pyamaströja med självlysande ögon (som gubben efter ett tags dividerande fick på henne imorse, hon skulle ju ha en vit tröja... men när det inte finns någon vit tröja i hennes garderob blir det lite svårt och mycket tjafs). Men jag fick inte ta med den hem, hon SKULLE ha den fast UTAN ögon... Men HALLÅ!!! Jag har klippt ut ögonen, de går inte att laga bara så där.
Det slutade med att lillebror fick den på sig och gick in och skrämde sina fröknar. Jag vet inte om de blev så rädda direkt han var väldigt söt i kostymen och det var inte så mycket bas och skräck i hans sätt att säga BU, det lät mer som buuhihibuuhihi för han tyckte det var så roligt när de låtsades bli rädda.
Jag lade spökkostymen på lillebrors plats och de fick dra bort en hysteriskt skrikande storasyster från mig när jag skulle gå. Just då var jag såååå less på skrik och gnäll och fel och blä efter att ha hört det hela morgonen, så det var skönt att stänga dörren och gå. Men det svider i hjärtat att det behöver vara så. De vinkade åt mig i fönstret när jag gick, lillebror med sitt underbart glada och busiga ivriga vinkande och slängpussande, storasyster såg butter ut (men hon verkade inte vara ledsen längre) och vinkade lite i nederkant, som i smyg.

Det var en härlig morgon, frisk kall höstluft, så det blev en skön promenad hem, var sugen på att ta en liten extra tur, men kände att nä, synd att fresta på kroppen, så jag gick hem. När jag kom hem höll jag knappt på att få i nyckeln i dörren - kände mig som om jag vore aspackad. Så nä, yrseln är inte helt borta, men det känns betydligt bättre.

Nu ska jag gå upp i mitt nystädade pysselrum och se vad jag ska hitta på idag...